Jag har inte så mycket att göra just nu, så jag hinner tänka så mycket, kanske lite för mycket.
Längtar tillbaka till den gamla goda tiden ibland när allt var så lätt egentligen. Man hade det så himla bra, visst har man det bra nu också, men man stöter på en massa saker hela tiden. Men kanske beror det på mig att allt blivit som det blivit.

Känns som att ibland har jag försumat vännerna, har jag det? När man var nykär, kanske spenderade jag alldelens för mkt tid men han och glömde bort er andra? Jag vet inte, kanske gick jag miste om massa år. Ibland känns det som om jag inte står någon nära. Men det kanske är dom dagarna när man tänker för mycket, som idag.

Längtar tillbaka till när kärleken var okomlicerad, men det är väl meningen att man ska stöta på problem och stärka ens relation. Men just nu känner jag att jag orkar inte ge nå mer, när jag ändå inte får något tillbaka. Du säger, sluta gnäll och skaffa en hobby. Jag säger okej, och gör det men inte blir saker bättre för det. När ska du ge upp allt det där, och börja leva. Jag vet att du är en levande person, men det känns som om du dragit ner dig själv. Skulle vilja känna att du fortfarande uppskattade mig, men jag vet inte länge kanske beror det på att just idag är en dag då jag tänker för mycket?

Är min familj besviken på mig för att dom tror att jag inte vågar? Jag vågar, måste bara hitta tillbaka till allt och göra allt bra. Men kanske kan jag inte göra det ensam eller så tänker jag alldelens för mycket just nu också.

Jag är så stolt och glad över alla jag har i mitt liv, och jag är ledsen om jag försummat. Men ska försöka gottgöra det på bästa sätt. Jag är ledsen för jag antar att jag har en del i det hela när kärleken är så komplicerad.  Och familjen, det finns ingen som kan ge en så bra stöd som när man är ledsen. Saken är bara den att jag vill visa mig så stark, att jag inte låter dom komma innerst inne ibland.

Dumma tankar kanske, eller bara en någon som kanske behöver en hjälpande hand och ta sig ur sitt negativa tänkande, vem vet?